Hur jag än vänder och vrider på det får jag inte bort frågan ifrån mitt huvud, jag tror man börjar bry sig så mycket att man till slut glömmer bort vad det är man bryr sig om. Man kämpar ibland vidare för ingenting bara för att man är van vid kampen. Man är rädd att släppa taget för man inte vet vem man blir utan den, utan att behöva bry sig om någonannans hjärta än sitt eget och man blir rädd för att allt det man byggt upp med någon så lätt blir taget utav någon annan. Att det som skulle bli vårt lyckliga slut, blir någonannans, och det behövdes inte ens någon kamp

Jag tror man vet att det var fel hela tiden, men man vill inte inse att vad man än gjorde inte räckte till. För vem vill känna sig otillräcklig? Allra helst här, där varje misslyckande blir någonannans vinst

nikki