Jag har alltid hatat november och framåt  för det har varit då jag blivit ensam, jag är fortfarande ensam men på ett annat sätt. Det var saknadens månader varje år. Då det var tomt i sängen och allt blev upp och ner för jag hade ingen att komma hem till.

 

Och jag ville aldrig missa några samtal, låg vaken hela nätterna i väntan på sms. Det var inget som förväntade utav mig jag bara gjorde det ändå, för jag kände att jag svek annars. Att jag skulle missa något, inte finnas där när jag behöves eller bara visa att jag hela tiden brydde mig.

 

Det känns fortfarande som en ensam november, som att det skall kännas som en evighet igen.

även fast ingen pussat mig hejdå