Det har varit en lång period med falskhet, besvikelse och allt där till. De flesta i min omgivning har varit drabbade och det verkar inte vara slutet ännu, jag undrar bara varför, hajar inte varför man vill svika den man älskar.
Det gör så ont i mig när jag ser tårar rinna och jag blir så otroligt arg när jag inte kan laga brustna hjärtan.
Jag kan inte tänka på mig själv just nu, allt kretsar runt dem som betyder mest och det är helt okej för mig att det är så.
men hur långt ska det gå innan man värderar sig själv? innan man inser vad man egentligen har utöver det brustna.
Jag kan inte längre tolerera att se dig spottas och trampas på, vart är du? vem är du, hitta dig själv. Jag vill skrika åt dig allt du borde göra men det går inte, det är du som måste göra rätt för dig själv.
Det gör så jävla ont att se på när ni sakta försvinner..
nik