Jag blev insperarad av johns historia om honom och erik daun och tänkte att nu ska jag skriva en om min och jacob bolins historia.

Jag och jacob har alltid gått på samma skola och jag tror det var i fyran som jag blev kär i honom, han var så himla söt i sin jeansjacka. Lite senare blev vi tillsammans och det var så himla mysigt, jag kommer ihåg första gången jag var hemma hos homom, vi åt mellanmål och han spilde ut hela sin medicin i smöret. vi var det i i alla fall ett halvår innan jag gjorde slut, jag minns inte riktigt varför men i alla fall. Vi fortsatte att vara kompisar, jättebra kompisar femman och sexan och i sexan gick vi i samma klass också, vi hade ett litet gäng som alltid var med varandra, det var jag, jacob, henrik, lisa, john, elias och säkert några fler, men oftast vi i alla fall, vi satt alltid vid lännakiosken och hängde. Somrarna var det bästa som fanns, vi spelade fotboll och gungade i fågelgungan. Bättre somrar fanns nästan inte. I vilket fall var jag och jacob fortfarande vad man kan kalla bästa vänner.

Även i sjuan var vi bästa vänner, det gick väl lite fram och tillbaka hur ofta vi träffades och så men så är väl livet. I slutet av sjuan blev jag tillsammans med julius nyman i jacobs klass. Jag var nästan alltid med honom och det var inte så uppskattat av mina vänner men i alla fall så gjorde jag allt för att julius och jacob skulle bli vänner och jag lyckades, vi brukade vara alla tillsammans, men john, henrik, elias och hela gänget. Och jacob var den som jag pratade med när det var svårt. Men vi bråkade också ibland vad jag kan minnas. Någon gång var det för att jag brukade sitta med några som hade varit dumma mot jacob i caffis, han blev jättesur för det, och jag fattade nog aldrig riktigt varför, men jag får väl erkänna att det var säkert jag som hade fel i det läget. Men vi gick vidare efter det, tror jag, minnet mitt är inte det bästa. Jag och julius gjorde slut, alla vet redan varför och jag tänker inte säga något om det, jacob berättade i alla fall att han skulle ställa upp för mig och stå bakom mig vad som än hände, och så blev inte fallet, för sen tyckte jacob att jag hade förändrats så mycket. Jag vet inte varför, kanske hade jag det, kanske inte, kanske var jag bara en bortsprungen liten flicka som behövde han stöd, i alla fall så bråkade vi mycket och han bestämde sig för att vi inte skulle vara vänner längre. Och jag tyckte och tycker fortfarande idag att det är hemskt att vår vänskap försvann.

När vi började ettan så fick jag hemska blickar ifrån både julius och jacob, elak ord när man gick förbi, jag trodde vi hade kommit över det där, men tydligen inte. Det kändes hemskt, och jag kände mig fruktansvärt nedtryckt, samtidigt som jag försökte spela orörd. Sen helt plötsligt fick jag något meddelande av jacob på playahead där han stolt som han var bad om ursäkt bara för det ”onödiga” han hade sagt och gjort, och trodde att jag brydde mig om det. Jag vet inte vilket han menar skulle vara nödvändigt. Men i alla fall, efter det här så är det enda jag har hört att jacob stör sig på mig av olika anledningar, bland annat att jag fyller i mina ögonbryn. Lite konstigt tycker jag, men men.

Som jag sa förut så tycker jag att det är tråkigt att det har blivit som det har blivit, och om man frågar jacob har han säkert en helt annan historia, men det här var min. jag saknar i alla fall jacob ibland