jag blev helt tom, nästan gråtfärdig. det känns som jag inte når dit jag vill. som att jag inte når ut till någon alls. gillar inte att tänka tillbaka på något fint som man inte har kvar. eller det finns kvar men inte på samma sätt. gillar inte att komma ihåg känslan man hade men sån man aldrig kan känna igen, inte på samma sätt. jag antar att jag saknar den kärlek som jag fick. den vänskap som jag hade.det är nog saknad jag känner. en stor sådan. jag behöver inte tomma ord, jag behöver känslor och verklighet. man kan inte begära något som man inte själv ger. men när man gett nästan hela sig själv, borde man väl snart stå på tur? Jag undrar när jag kommer känna att det är på riktigt, det kan ta år. Undrar om jag kommer tänka tillbaka, undra om jag kommer känna någon sorts lättnad. att äntligen var det min tur.

nik