och nu är jag rädd igen. Rädd för vad som ska hända, tänk om. Jag hatar när känslan smyger sig på. Jag hoppas alltid på att det är en inbillning med vetskap om att det kan vara verklighet. Att det närsomhelst hugger i mig. Känner mig ynklig när det händer, jag borde vara stark. Men jag vill inte skrika, jag är färdig med det. Vill inte vara otrevlig för det leder mig ingenstans. Början på något nytt kräver tid, men jag kan inte bygga själv, det kan inte rasa ihop så att allt måste börjas om. Jag har ingenting att vara rädd för just nu, det är bara en liten del utav mitt hjärta som är orolig. Jag bryr mig för mycket, tänker för mycket. Så hälften utav min oro har jag min själv att skylla. jag hoppas det är en sådan oro nu.