Jag bryter ofta ihop, känslomässigt. Jag har sedan jag var liten gömt undan känslor som varit för jobbiga att ta itu med. Och oftast när jag blir ensam börjar dom spöka och vill aldrig lämna mig. Jag har svårt att sova om nätterna för jag kan inte slappna av. Något hugger ständigt i mig och så har det alltid varit. Jag behöver folk som är lugna, som vet vad dom pratar om, som inte skapar kaos. Hela mitt liv har varit kaos. Jag har varit den tjejen som skapat kaos. Men nu vill jag inte längre, jag bryr mig inte längre. Jag har stängt av, totalt. Hädanefter lägger jag endast energi på det som är viktigt för mig, jag har brytt mig om för många som inte brytt sig om mig, som tagit för mycket utav min energi. Jag är sån som person, jag vill hjälpa alla, bry mig om alla, vill att alla ska vara med, att alla ska ha det bra. Men jag har tagit för mycket ansvar för andras saker, och jag har blivit tagen för givet, och så skall det inte vara.

nik