Kommit in i en sådan period där jag låter alla möjliga tankar ta över mitt huvud. Där jag överanalyserar varenda sak som sker i min omgivning. Känslan av att mitt liv bara står still knackar ständigt på min axel. Jag är inte den personen som jag har blivit. Jag vill ut, jag vill se hela världen. Jag vill börja leva. Jag känner mig klämd, fast i en liten håla och jag får mindre och mindre syre. Jag vill bryta mig fri. Ibland önskar jag, att jag var född någon annanstans. Att jag hade andra människor omkring mig, att jag aldrig stoppade mig själv att göra saker som jag velat. Men å andra sidan tror jag inte det spelar någon roll, vart man än befinner sig. Jag vill bara känna den lyckan, stolthet. Att man gjort något bra, att man kommit någonstans.

Tänk att ta steget, flytta härifrån. Börja ett helt nytt liv. Lämna allt bakom sig. Börja om och leva precis så som man vill. Jag har aldrig varit nöjd här, jag har aldrig trivts med det liv jag har. Jag har alltid hamnat i fel situationer. Det är något som skaver inuti mig, som tar sönder mig, som förstör för mig, som en spärr i mitt huvud. Jag vill bara vara lycklig. På riktigt