Är det inte konstigt detdär med saknad, hur det liksom sitter som en igel inuti kroppen som vägrar lämna. Hur det liksom bränner både varmt och kallt samtidigt i hjärtat, hur man inbillar sig att några djupare andetag skall göra susen, hur klumpen utav längtan skall lätta bara kroppen blir avslappnad. Det är konstigt detdär med saknad, hur den känns olika beroende på vilken människa det handlar om. det är konstigt hur platser blir utbytta, hur snabbt vissa blir glömda. det vi saknade igår, har vi glömt idag, det som brann för en vecka sedan blev plötsligt till aska.

Jag antar att det är så det fungerar, tills alla hittar sin plats.