när min bakisångest slår till, riktigt jävla ordentligt. Det är då jag tänker på dig och allt det som hänt, annars kopplar jag bort det som att det inte finns, visst att jag undrar vad du gör ibland men det är inte längre min ensak.
jag får dåligt samvete ibland, skäms över hur det har blivit. Hur fan hamnade vi här? Som att ens bästa kompis försvinner på obestämd tid. När kommer vi någonsin kunna skratta åt hur barnsliga vi varit? Jag tänker på dig idag och jag skiter i om jag låter svag, det är bara känslor och det går över snart......

frågan jag ställt mig själv många gånger är, hur fan börjar man älska igen? efter att man blivit sårad och sviken så jävla hårt och så många gånger? hur fan blir man kär igen? hur vågar man? Fan va mycke lättare det hade varit om man slapp känna något överhuvudtaget