Det är natt och jag kan inte sova som vanligt, min hjärna går på högvarv och jag måste dela med mig.

Det sägs ju alltid att allt blir bättre med tiden tänk om det inte blir det då? Tänk om man inte kan förlåta, glömma, gå vidare eller komma vidare. Tänk om man är fast vid något som inte går att komma ifrån. Måste allt bli bättre med tiden eller kan det vara likadant föralltid bara att man lär sig att leva med det? Eller är att lära sig leva med något ett sätt att se på saken, att det blivit bättre med tiden?

Jag tror aldrig man glömmer eller går vidare ifrån något som suttit fast hårt i ens hjärta. Jag tror att det kommer sitta fast där. För man kan inte radera något ur sitt liv, och man kan inte sluta tänka på något hur mycket man än vill eller försöker tvinga sig själv att göra det.

Man kommer alltid känna något, tycka något, tänka något. Jag tror inte på att man raderar ett helt kapitel ur livet och sedan är det bra. Det är bara hyckleri. Vare sig det är bra eller dåliga, tankar, känslor kommer det aldrig bara vara helt blankt.

Menar bara på att jag inte tror på att man kan låtsas som att en person aldrig någonsin funnits i ens liv.

( ville egentligen inte skriva det sista, men skulle inte förvåna mig om någon misstolkar vad jag skriver)