Jag träffade Isabella första gången i högstadiet, då vi båda var häftiga på varsitt håll. Sedan hamnade vi i samma klass på gymnasiet och sedan dess har vi varit bästa vänner. Fast jag gillar inte att säga bästa vän, det är så uttjatat. Hon är mig. Precis som min familj är en del av mig är hon en del av min familj. Det går inte en dag utan att vi inte pratat med varandra, vi har aldrig bråkat. Det finns ingenting jag inte skulle göra för henne.När jag mådde som dåligast fanns hon där för mig och orkade för oss båda. Jag kan inte ens förklara med ord allt hon har gjort för mig. Alla människor är så lätta på att dömma men jag kan ge mig liv på att det inte finns en människa i denna värld som är så lätt att umgås med som Isabella. Hon skulle aldrig dömma någon, vara elak eller stänga någon ute. Hennes hjärta av guld som människor utan moral och respekt har trampat på. Jag skulle vilja läka alla hennes sår så hon kan skina som den sol hon är. Jag vet till hundra procent att hon aldrig skulle svika mig. Jag har aldrig känt den känslan med någon människa förutom min familj. Hon gör mig till en bättre människa varje dag och får mig att ta lättare på livet. När jag är i hennes närvaro kan jag vara mig själv och allt det som känns jobbigt försvinner. Jag önskar att alla får en sådan vän som hon är, eller att en del av era hjärtan är en sådan del. Jag hade inte orkat varje dag utan henne. Och att vi är närmare varandra nu är en utav anledningarna till att jag kan andas klokt. Jag vet att vi aldrig kommer splittras hur långt ifrån vi än är ifrån varanda. Någon dag kommer hon hålla mina barns händer och vara med på mitt bröllop. Annars kommer jag inte vara hel.

 

All kärlek